tisdag 11 mars 2008

Gno och kila

Här i Outland är det hårda nypor som gäller. Monstren verkar tuffare och deras level är högre än vad jag är van med. Inte heller var jag beredd på att Hordisarna skulle vara som iglar och ta varje chans att lägga krokben på Aubi. Som alltid tycker jag inte om när andra spelare ger sig på Aubi. Som det känns idag så kommer det att komma till en punkt då jag blir tillräckligt uppretad. Beror nog på att jag blev alldeles matt av att quest-listan är så otroligt lång.

I Hellfire Pensinsula vill jag inte dröja alltför länge. Jag vill upptäcka nya länder. Jag vill att nackhåret ska krulla sig av spänning, vill njuta av det som är fint, plocka blommor, fiska, fjanta runt och ägna mig åt nonsens också. Men jag måste erkänna att det är en intressant natthimmel i Hellfire.

"From the deepest ocean to the highest peak, through the frontiers of your sleep. Into the valley where we dare not speak, to be by your side. "

"Andra bloggar om: , , , "

2 kommentarer:

Anonym sa...

Glöm inte allt d roliga, annars hamnar du i exp träsket, som alla andra.

D är dem små sakarna som gör d roligt.

Questa o expa o farma, gör spelet som alla andra spel, enformigt o till slut tråkigt. Jag hamnade där och slutade spela ett tag eller bytte tillbaka till DOD:s i allafald. Spela går jo inte sluta med. B-)

och levla går fort fråm 58 - 60 men sen måste du skrapa ihop 600.000 i exp vid 65 710.000.

HHmm lät lite negativt så var ej avsikten.

Godnat

Anonym sa...

Det är inte så illa. Men visst är Hellfire trist. Vid lvl 60 blir det lättare att ta demongrisarna som är lvl 61. Men snart så vänder jag Hellfire ryggen och galopperar mot en ny horisont. Och då börjar äventyret på nytt. Hellfire vekar mest vara som en mellanlandning innan den riktiga destinationen nås.